søndag, januar 14, 2007

Anabaptismens historia och huvuddrag


CRW_2496
Per-Axel Sverker
Foto: Are Karlsen

Per-Axel Sverker er en svensk kirkehistoriker og teolog, som spesielt har fordypet seg i frikirkelighetens historie og teologi.

Av dr. theol. Per-Axel Sverker.

I. Inledning
Många människor är oklara över vad anabaptismen var och är. När man vill låta radikal, använder en del ordet ”anabaptism” som ett signalord. Andra har märkliga åsikter om anabaptisterna, tankar som ursprungligen kommer från anabaptisternas förföljare.

Anabaptismen är inte en rörelse med stora ledare. Sådana ledare som Menno Simons eller Pilgram Marpeck har inte dominerat den anabaptistiska traditionen på det sätt som Luther dominerade den tradition, som fått sitt namn efter honom. Anabaptismen var mer en rörelse av vanliga kristna, som sökte svar på centrala frågor: Hur relaterar vi till Gud
och till varandra? Hur finner vi gemenskap? Hur hanterar vi ojämlikheterna vad gäller rikedom och makt? Vilken auktoritet har Jesus i förhållande till våra praktiska problem?

Idag finns kristna som söker sig till anabaptismens idéer som en hjälp att hitta en väg framåt. Ibland sker det indirekt. Vissa anabaptistiska betoningar har blivit sanningar som många kristna delar, till exempel: det är fel att förfölja, evangelisation är viktigt. Men naturligtvis kämpar vi fortfarande med dessa frågor. Vi vet fortfarande inte hur vi
ska uppnå gemenskap. Vi är bättre på att kämpa än på att skapa fred. Vi vet kanske hur vi ska evangelisera men är bekymrade över hur lite ”omvändelsen” förändrar.

Anabaptismen har sina svagheter, som dess efterföljare måste kämpa med. Men den föreslår också vägar framåt genom mycken frustration. Den visar på alternativa sätt att vara församling. Genom detta skapar den nya problem för oss!

II. Historien i korthet
a) Reformationens första dop av vuxna
Den 21 januari 1525 mötes en grupp kristna i ett hus i Zürich, Schweiz, för att bedja och samtala. De hade varit efterföljare till Ulrich Zwingli, som tog vissa steg till reformation av kyrkan. Men de var nu bekymrade över hans ovillighet att följa upp Bibelns lära på en mängd punkter, inklusive dop av troende istället för barndop. Efter bönen ”stod Georg (Blaurock) upp och bad Conrad Grebel att döpa honom med det rätta kristna dopet på hans egen bekännelse och tro. Då Georg knäböjde på nytt med en sådan bön och begäran, döpte Conrad Grebel honom emedan det inte fanns någon förordnad tjänare som kunde utföra ett sådant verk. När detta hade skett begärde de övriga att Georg skulle döpa dem, vilket han också gjorde.” (från The Hutterian Chronicle).

Detta var början på den anabaptistiska rörelsen och på den icke-konformistiska kristna tradition, som skilde ut sig från statligt tvång. Denna rörelse utvecklade sig till en bred koalition av grupper inom olika delar av Europa.

b) Schweiz
George Blaurock och Conrad Grebel, tillsammans med Felix Manz, var de tidiga ledarna i Zürich. De spred sina övertygelser med stor framgång i byarna runt Zürich. Detta berodde till en del på den antiklerikala stämningen och allmänt missnöje. Men väckelse utbröt där människor upplevde sann ånger och ett inbrytande av Guds kraft i sina liv. I Zollikon bildades den första frikyrkan under reformationen. I hemlighet
och under förföljelse spred sig rörelsen. De nyomvända reste vida omkring. Andra ledare blev exempelvis Balthasar Hubmaier, en katolsk präst som lät döpa sig tillsammans med 300 medlemmar. Hubmaier var den kanske duktigaste teologen i rörelsen. Hans skrifter bannlystes av både katoliker och lutheraner. En annan f d katolsk präst Michael Sattler låg bakom Schleitheim bekännelsen, 1527, som innehöll de viktigaste läropunkterna.

c) Österrike och Sydtyskland
Grupperna i detta område var mer socialt medvetna än grupperna i Schweiz. Det fanns ett starkt missnöje i Centraleuropa efter det s k bondeuppropet (1525). En brinnande evangelist var Hans Hut, som ledde många tusen människor till omvändelse. Hans Denck var mer känd för sin vilja att bygga broar i en splittrad tid. Pilgram Marpeck, stadsingenjör i Augsburg, var en de tydligaste ledarna.

d) Nederländerna
Det ursprungliga initiativet togs här av Melchior Hoffmann, som dock hade åsikter (exempelvis kring bibeltolkning och nattvarden) som övriga anabaptister inte delade. Det fanns inte alltid visa ledare till att leda dessa grupper. 1534-35 inträffade en katastrof, som övertygade motståndarna att det var rätt att förfölja anabaptisterna som farliga omstörtare. I Münster, en stad i Nordtyskland, tog en grupp anabaptister, mestadels från Holland, kontrollen över stadens råd. De använde GT som mandat för våldsamma reformer och införde polygami och dödsstraff för små förseelser. Efter en lång belägring av trupper, intogs staden och invånarna massakrerades. Fortfarande hänger i kyrktornet järnkorgarna som innehållit ledarnas kroppar. Holländsk
anabaptism överlevde till stor del genom Menno Simons visa ledarskap, som förkastade Münster-händelsen som en total avvikelse från Kristi anda och från sann anabaptism.

e) Mähren
Den fjärde gruppen var hutteriterna, som praktiserade en radikal egendomsgemenskap. De sände ut hundratals missionärer över Europa, varav många blev martyrer. Deras gemenskapstanke kan ha börjat som en nödvändighet för att överleva förföljelse, när rörelsen drevs bort mot Mähren. Med tiden blev det också en djup övertygelse. Bland ledarna återfinns Peter Rideman och Jacob Hutter (som gav namn åt rörelsen). Hutteriterna har nu praktiserat en livsstil baserad på gemenskap under 450 år.

f) Sammanfattning av historien
Den snabba tillväxten sträckte sig från 1525 till ungefär år 1540. Tusentals anslöt sig i centrala Europa och missionärer sändes till östra Europa, Italien och England. Men svåra förföljelser decimerade de små församlingarna, som möttes i skogar och i avlägset belägna hus. Särskilt ledarna fick en hård behandling. Endast få ledare, som Marpeck och Simons, levde länge nog för att skriva böcker. Bolt Eberli var den förste anabaptisten som blev martyr under katolikernas hand medan Felix Manz blev den förste som lutheranerna dömde till döden. Kort därpå följde Hubmaier, Hut och Sattler. En av de få saker som katoliker och protestanter var överens om, var förföljelsen av anabaptisterna! Skillnaden var att katolikerna brände dem medan protestanterna dränkte
eller halshögg dem. Olika anklagelser framställdes mot dem men det största hotet låg i att anabaptisterna ansåg att stat och kyrka skulle skiljas och att Europa inte var den kristna civilisation som den ansetts vara under tusen år. Denna åsikt underminerade hela corpus christianum, det s k kristna samhället.

Den följande historien över tre århundraden är en berättelse om sporadisk förföljelse och flykt. Först flydde de från Holland och Nordtyskland till Polen, Mähren, Ryssland och Ukraina, sedan över haven till Canada och USA. Från Schweiz och Sydtyskland flydde de direkt till de amerikanska kolonierna under 1600-talet. De som överlevde i Europa fick dra sig tillbaka till tystnad och undvika konfrontation. Deras efterkommande inkluderar nu mennoniterna, som finns spridda över världen, särskilt aktiva inom konfliktklösning och socialt arbete, och hutteriterna. Baptister skiljer sig åt vad gäller om de erkänner inflytandet av anabaptister på starten av deras egen början, men det finns tecken på att de första engelska baptisterna mött anabaptistiska åsikter vid besök i Holland.

Till för sextio år sedan betraktade nästan alla kyrkohistoriker anabaptisterna som heretiska, marginella och revolutionära. Omdömena baserades inte på deras egna skrifter utan på motståndarnas. Men idag har många forskare återupptäckt anabaptisterna. Många har välkomnat ”den anabaptistiska visionen” som en autentisk kristen vision med relevans för den moderna kyrkan.

III. De radikala reformatorerna
Anabaptisterna måste förstås inom kontexten av den protestantiska reformationen. Även om andra faktorer spelade roll, var reformationen den viktigaste faktorn, vilket anabaptisterna själva erkände. Men mycket skiljde dem också från reformatorerna.

a) Radikalism
Anabaptisterna kritiserade Luther, Zwingli och de övriga för att vara ”halvvägsmänniskor”, d v s rädda för att följa det de visste var rätt. De var övertygade om att bibeln var auktoritativ för etiken och för församlingens utformning likaväl som för läran. Ibland kunde anabaptisterna citera reformatorernas mer radikala åsikter, som de hade övergivit.

b) Restauration
Kyrkan var fallen och en genomgående restauration av församlingen var nödvändig. Detta krävde frihet från statlig kontroll och från kyrkliga traditioner. Anabaptisterna hävdade att kyrkan hade inte enbart felat i läran utan kommit fel i själva sin identitet och i sin relation till samhället.

c) En alternativ tradition
Det fanns också andra inflytanden från rörelser som hade trott liknande saker. Anabaptisterna var arvtagare till en alternativ tradition, som ofta hade betraktats som villolärare och därmed förföljts. Dessa rörelser hade hållit vid liv många tankar och praktiker som den officiella kyrkan ignorerade.

d) De fattigas kyrka
De första anabaptisterna var mestadels fattiga. De sammanblandades ofta med samhällsomstörtare och anklagades för att vara revolutionära, men ytterst få var politiskt eller ekonomiskt motiverade. Men vissa anabaptistiska grupper var arvtagare till bondeupproret, genom att fullfölja dess syften men nu genom en alternativ strategi i form av kommuniteter. Denna metod hade också störande konsekvenser för stat-kyrka-sambandet och det rönte därför också motstånd. Vissa anabaptister var genom sin sociala position beredda att läsa och lyda Bibeln på ett sätt som en del reformatorer kände sig oförmögna att göra.

e) Anabaptister
Denna etikett, anabaptister, var varken korrekt eller vald av dem själva. De betecknade sig själva ”kristna” eller ”bröder och systrar”. Av motståndarna kallades de ²entusiaster², revolutionära eller ²anabaptister². Det sista ordet betyder ”åter-döpare”, vilket inte bara hade en negativ klang utan också medförde dödstraff enligt kejserlig lag. Anabaptisterna stred mot denna beteckning: a) eftersom de bestred riktigheten i barndopet, ansåg de inte troendedopet vara ett nytt dop b) dopet var inte huvudfrågan, även om den var en symbol för deras förkastande av stat-kyrka-sammanblandningen.

IV. Anabaptismens huvudfrågor
På många punkter vara anabaptisterna överens med reformatorerna. Det gällde
exempelvis: Skriftens auktoritet över traditionen, rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar och det allmänna prästadömet. Men det fanns också åsikter som skiljde dem åt.

a) Bibeln
Anabaptisterna var inte överens med reformatorerna om hur Bibeln skulle tolkas och tillämpas. De gav prioritet till Jesus liv och lära. Detta påverkade deras sätt att förstå Bibeln. Anabaptisterna anklagade reformatorerna för att starta i lärosatser och försöka få Jesus att passa in i dem. De ansåg att NT satte standarden för kristnas liv och för
församlingen. Reformatorerna kunde använda GT-modeller för utformningen av förhållandet mellan kyrka och stat. Anabaptisterna ansåg att dessa GT-ställen användas för att sätta åt sidan det som NT lärde om krig, tionde, församlingsordning och eder. Hubmaier sa till Zwingli i en debatt om dopet rörande argumentet om omskärelsen i GT: ²Vi har ett klart ord om att döpa troende och ni har inget om att döpa barn, utom att ni utan grund drar in flera skuggor från GT².

b) Frälsning
Reformatorerna betonade rättfärdiggörelse genom tro och syndernas förlåtelse. Anabaptisterna betonade den nya födelsen och kraften till ett nytt liv. Ett typiskt yttrande av Leonhard Schiemer: ”De som inte känner i sig själva en kraft, om vilken de måste säga att saker som tidigare var omöjliga är nu möjliga, är inte födda på nytt av vatten och ande, även den Helige Ande.”

Reformatorerna befarade att anabaptisterna återvände till frälsning genom gärningar, på grund av sin betoning av lärjungaskap. Anabaptisterna fruktade att reformatorerna predikade det vi nu kallar ”billig nåd”. Hubmaier insisterade: ”Vi får inte bara vara mun-kristna, vi måste leva vår tro.” Anabaptisterna gav större betydelse åt Andens verk i den troende. De betonade att Jesus inte bara var Frälsare utan också Ledare och Herre. De anklagade reformatorerna att lära tro utan några gärningar och önskade själva en tro som uttrycktes i gärningar. Hans Denck sade: ”Ingen kan på ett sant sätt känna Kristus om han inte följer honom i livet, och ingen kan följa honom om han inte först har lärt känna honom.”

c) Kyrkan
Anabaptisterna var angelägna att forma kyrkor med hängivna lärjungar och inte i form av kyrkor där alla automatiskt betraktades som medlemmar. De drog en klar linje mellan troende och icke-troende. Medlemskap var frivilligt. De förkastade därför barndop, eftersom det tvingades på barn. De förkastade allt tvång i trosfrågor.

Två andra saker de kritiserade var klerikalism och avsaknaden av församlingsdisciplin. Deras församlingsliv grundade sig på 1 Kor 14, att varje medlem har en gåva att bidra med. Kvinnor uppmuntrades i vissa kretsar att spela en betydelsefull roll. Deras samlingar var ibland karismatiska men med betoning på bibelstudium. ”När de har kommit samman undervisar de varandra i det gudomliga Ordet och en frågar den andre: Hur förstår du detta yttrande? Således finns det bland dem ett ivrigt leverne enligt det gudomliga Ordet.”

d) Evangelisation
Reformatorerna praktiserade generellt sett ingen evangelisation. Folket fick sin pastorala vård genom prästen men inte genom att evangelisation bland dem. Anabaptisterna förkastade detta kyrkosystem och kastade sig istället ut i en explosiv missionsverksamhet. De reste vida omkring, predikade i hem och utomhus, döpte omvända och grundade församlingar. Några av dem t o m avbröt gudstjänster i statskyrkan. Sådan evangelisation, som struntade i gränser för sockenkyrkorna och utfördes av obildade människor, ansågs som skandalöst av deras motståndare.

e) Livsstil
Även deras kritiker erkände att anabaptisterna levde exemplariska liv. En romersk-katolik skrev: ”Vad gäller deras yttre offentliga liv är de oklanderliga.” Detta vittnesbörd om en ny livsstil attraherade många att omvända sig. Det uppstod ofta en skillnad gentemot den moraliska standarden i statskyrkorna.

f) Icke-konformitet
Anabaptisterna var en avvikande grupp, som utmanade dåtidens normer. De ifrågasatte:

1) privat egendom. Vissa grupper praktiserade full egendomsgemenskap. De flesta behöll äganderätten men de visste att ägodelarna skulle kunna delas med dem i nöd. De praktiserade ömsesidig hjälp och utmanade rikedom och orättvisa i samhället.

2) Våld. Många anabaptister vägrade att bära vapen eller att försvara sig själva med våld. De vädjade om respekt för det mänskliga livet. Detta gällde även i förhållande till turkarna, enligt Michael Sattler. Istället skulle man bönfalla Gud med allvarlig bön att stöta bort og stå emot dem. De accepterade att staten kunde använda våld men såg det oriktigt för kristna. De kristna hade alltså ingen uppgift i staten.

3) Lidande
Anabaptister var inte förvånade över förföljelse. Lidande var tecknet på en sann kyrka, vilket Jesus hade gjort klart i Bergspredikan. Det faktum att reformatorerna tog till förföljelse blev då också att tecken på att de inte byggde en sann kyrka. Rörelsen dränktes i blod men deras martyrskap attraherade många människor. Hubmaier talade för dem alla när han sa: ”Sanningen är odödlig. Du kan ha bränt en man till döds för heresi men om han tror på sanningen, har du inte förstört den.”

V. Avslutning
Anabaptisterna var inte segrarna i 1500-talets Europa. Deras åsikter utsuddades av fienderna. Men deras övertygelser har stått sig under tidens prövning och kan sägas vara av större betydelse idag än deras motståndares. Jag tänker på evangelisation, troendeförsamlingar, åtskillnad mellan kyrka och stat, troendes dop, lärjungaskap och allmänt prästadöme. Anabaptisterna försåg oss med ett alternativ till ”kristenheten” - en protest mot alliansen mellan kyrka och stat, kyrka och makt, kyrka och tvång , kyrka och rikedom. De lade grunden för ett kristenliv som tar Jesus på hans ord och som låter
NT bli ett mönster för sitt liv.

Per-Axel Sverker
Share/Save/Bookmark

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det kan vara på sin plats att lyfta fram omdöparnas teologi och deras slutsatser, men som vi ser idag, har deras teologi inte någon större genomslagskraft bland evangelikala. Vi ser tydligt, att många evangelikala frikyrkliga går åt det reformatoriska hållet, sedan finns det strömningar åt det sekteristiska eller monastiska hållet. Och på ett sätt anabaptismen är i sitt innersta väsen mer katolsk än reformatorisk.

Vad som gäller de baptistiska kyrkorna i Sverige, har man övergett sin baptistiska dopsyn och nattvardssyn och idag accepteras barndop och följaktligen "liberalare" nattvardssyn i nästan alla baptistiska församlingar. Snart kommer Svenska BaptistSamfundet att bli historia, dvs. försvinna och EFK innehåller redan alla olika schatteringar, så jag tror, att de evangelikala kristna går åt det reformatoriska hållet och de sekteristiska går åt monastiska och katolska hållet.

Som man har sett i Sverige, har dessa slutna sekter och husgemenskaper blivit plats för maktmänniskor och sjuka idéer. När man saknar relation till den världsvida kristenheten, får man lätt småpåvar, som leder sina sektgemenskaper med "gudomlig auktoritet". Vi bör läsa hela kristenhetens historia och lära oss av den och inte skapa "de allra heligaste och renaste trossamfund". Till sådant har vi alltid frestats på olika sätt.

En evangelikal reformatorisk frikyrkokristen från Småland

Hannu Ruokola

Torbjörn S Larsson sa...

En fantastisk fin utläggning och sammanställning.
Håller dock inte med avslutningsorden:
"Anabaptisterna var inte segrarna i 1500-talets Europa. Deras åsikter utsuddades av fienderna."
Tvärtom är jag övertygad om att den lilla spillra var surdegen som genomsyrade hela sammhället som Jesus sa.
Gud har alltid använt det ringa och förkastat det stora och märkvärdiga.
En andens naturlag.

Torbjörn S Larsson sa...

Vet någon

Läste någonstans om ett slags munkväsende i Skottland som brann av evangelisationsiver och gick ut 12 och 12 jag misstänker dom kom till Sveriges västkust. Var inte dom troendedöpare?
Nå´n som vet nå´t ?
Tidsepok mm

Anonym sa...

Vad gäller dop så vet inte ens hälften av föräldrarna varför de döper sina barn. Av någon konstig anledning blandas det samman med namngivning. Uppvuxen i baptistiskt samfund så anser jag inte att detta är ett sekteristiskt samfund. Jag valde själv att inte döpa mig som vuxen, men har aldrig blivit utestängd för det. Inte heller deltar jag i församlingslivet. Däremot har jag fått med mig en empatisk inställning till gentemot andra.